"Life is all about the risks and it requires you to jump. Don't be a person who has to look back and wonder what they would have or could have had. No one waits forever".
"She is half your age, but i'm guessing that's the reason that you strayed.
I heard you've been missing me, you've been telling people things you shouldn't be.
Like when we creep out and she ain't around, haven't you heard the rumours?"
I heard you've been missing me, you've been telling people things you shouldn't be.
Like when we creep out and she ain't around, haven't you heard the rumours?"
Jag blir trött på systemet i Sverige, när man väl behöver hjälp. Så finns det ingen hjälp för att man blir nekad överallt.
Nekad till hjälp som du egentligen är berättigad till att få, vart är Sverige påväg?
Är det meningen att man ska behöva hota med sitt liv för att göra sin röst hörd. Är det verkligen så man ska behöva gå tillväga?
Även en stark människa kan känna sig trampad på, precis som jag.
Tur jag har lugnande och ångestdämpande tabletter som får mig totalt avslappnad och trött så jag inte orkar röra ett finger.
Jag är trött på att leva såhär, jag är trött på att må såhär, det krävs en förändrig. men vart ska man börja när det inte finns någon hjälp att få?
Mina tankar går verkligen stup i ett, jag försöker få ett bukt med det. Det kväver mig inombords, det kväver mig så hårt. Jag är gråtfärdig och helt slut i kroppen.
Vem försöker jag lura - mig själv, jag tjänar inget på det att försöka intala min kropp att jag mår bra.
Det slutar med att jag får massa muskelknutar från nacke ner till svanskotan.
Som tur är får jag förhoppningsvis träffa min livs man på torsdag, jag hoppas det blir så.
Han får mig alltid att le oavsett om det är motvind eller medvind, jag är glad att jag har dig och jag.
Men, det är väl så - tro, hopp & kärlek, kom igen nu. Jag klarar detta, jag är starkare än såhär, har varit med om mer än detta och det ska inte få äta upp mig inifrån.
My, det är dags att komma hem nu! bara så du vet, jag vet att du kommer i helgen men då är inte jag hemma.
xoxo/
Therese.
Kommentarer
Trackback