Dom sjöng en sång om oss.
Jag försäkrade mig om att mitt hjärta inte kunde gå säkert i din närvaro. Men, det de inte visste var att de byggde murar som du vill krossa. Murar som tidigare är byggda på svarta episoder. Du ville bevisa motsatsen och det var ingenting som någon hade räknat med, inte ens jag. Så intensivt och så passionerat. Du spådde mig, du såg rakt igenom mig, ingen hade räknat med det, inte ens jag.
Jag vet det ingen annan vet om dig. Jag hörde fåglarna sjunga sånger, men sångerna kunde lika gärna handla om oss. Jag kände din vind, ditt hjärta och all din sorg. Jag vet att dina ögonfransar faller när du gråter dina tårar. Jag vet varför du känner dig svart inombords och jag vet varför jag valde att gå. Jag ville ta dig högt över molnen, du hann före mig. Att försvinna och aldrig mer komma tillbaka till det någon sa till dig att 'acceptera eller försvinna'. Jag tror det satt långt inuti dig, de orden. Jag bad dig att acceptera, acceptera något så orättvist. Jag vet att du aldrig kommer att acceptera det, just därför du aldrig kommer kunna acceptera dig själv, 'försvinna'.
Ibland räcker inte mina vingar till mig själv som de räcker till andra och det hade varit dumdristiskt att ta det steget. Jag vet att du offrade din själ istället för att läka den. Det tar lång tid innan man ser klarhet i saker och ting och det här var en sådan gång. Jag vet att du vet det också, innerst inne, för jag känner dig. Jag ser igenom dig och du gjorde något som jag aldrig trodde någon kunde göra, se rakt igenom mig.
/Therese.
Kommentarer
Trackback
