Och allt kommer verkligen på samma gång känns det som.

Ibland är det dags för mig att skriva av mig, jag gör inte det som jag borde egentligen.

I alla fall, för att dra en historia kort.

Jag har väl mer eller mindre börjat träffa x igen - jag ska flytta till åmål om 10 dagar.

Ja, jag är rätt stressad över det mesta eftersom jag inte ens är i Göteborg på veckodagarna.

Jag pendlar mellan, bengtsfors - åmål - tösse.  Men det är mest för mitt x skull.

En oroväckande känsla har jag i kroppen också, vet inte riktigt fall det går att sätta en definition på känslan.

Att kunna definiera saker, hade vart bra ibland så man vet hur man skall ta itu med saker.

men det blir väldigt svårt när man inte vet, hur man faktiskt ska börja.

En definition jag tror att det är;

- Jag är rädd för att bli sårad igen, varför ger jag mig in i något jag inte vet ifall jag klarar av?

- Ångesten som uppstår när flytten kommer ikapp om att jag verkligen skall lämna mina fantastiska grannar.

Det mesta känns väldigt konstigt, som gör att jag faktiskt inte kan  slappna av.

Förhoppningsvis så kanske jag får träffa x idag, som alltid får mig att le, som alltid får mig att må bra.

Detta är en jätte knepig situation och den är alldeless för komplicerad egentligen.

Många tycker att det är fel av mig och x att träffa varandra, för det är redan bevisat att det inte kommer fungera.

Men, har man gått igenom så mycket som vi två faktiskt har gjort, är det svårt att släppa taget om varandra.

Speciellt om partnerna faktiskt har känslor kvar för varandra.

Det tolkas som att jag och x håller på igen, men nej. Vi träffas, vi umgås, vi sover bredvid varandra ibland. Men det är inte mer än så.

Så, kan alla bara sköta sitt & låt oss sköta vårt. Som ni inte har något med att göra.

Dags att gå upp, hade verkligen kunnat ligga kvar i sängen, eftersom regnet faller utanför.

Men det går inte, måste upp & städa, göra mig i ordning, packa sen bege mig i resväskan, återigen.

/Therese